Neggo är tillbaka
Nu ska jag sluta deppa ner denna blogg mera för ikväll. Bye.
Gud så jag känner igen mig i många av dina inlägg.
Man känner inget stöd hemifrån. Känslan av att de som alltid ska finnas där, istället klankar ner mer än någon annan... =(
Jag hade det precis likadant, till den dagen jag flyttade hemifrån. (Nu har jag och min mamma en bra relation) Och jag tycker så synd om dig, för dessa känslor kan verkligen få en att må fruktansvärt dåligt.
Min mamma blev ofta förbannad och sa saker på helt fel sätt, och jag upplevde då allt hon sa som kritik istället för omtanke. Detta gjorde att jag kände samma saker som jag upplever (av din blogg) att du kanske gör.
Jag läste även ett inlägg du skrivit tidigare där din mamma kommenterat, och det blivit lite diskussioner.
Jag tror att hon bara är orolig och kanske känner sig lite handfallen och inte vet hur hon ska kommunicera det hon känner till dig... Alla människor reagerar på känslan av oro och "hjälplöshet" på olika sätt. Min mammas sätt var just det, att hon blev förbannad.
Kanske är det lika för din mamma? Att hon blir så orolig för dig, att hon kommunicerar ut sina tankar på fel sätt till dig? Att hon blir "rädd" för sina egna känslor, oron och att inte kunna rycka in och styra i ditt liv längre?
Nu är jag ju inte insatt i er situation, och jag vill inte lägga mig i eller lägga ord i din (eller din mammas) mun. Jag kände bara med dig så mycket när jag läste, att jag var tvungen att kommentera.
Hoppas min kommentar inte uppfattas på fel sätt...
//Linda
